Narrative Excavation

Narrative Excavation

Vilka berättelser vilseleds du till att tro på?

Har du någon gång upplevt: 

Att du har en inre monolog med dig själv om hur saker och ting är i världen? 

Att du oavbrutet berättar saker om dig själv, om andra och miljön runtomkring dig?

Föreställ dig själv följande scenario:
Du åker till affären snabbt på rasten för att hinna handla lunch innan eftermiddagsmötet. När du kommer dit upptäcker du att det är fullt med folk och tänker snabbt för dig själv: ”Konstigt, måndagar brukar vara lugnt, varför ska det vara så mycket folk just den dagen jag har bråttom”. Du skyndar dig genom affären och hämtar det du behöver. När du närmar dig kassorna, så ser du att köerna är oändligt långa och du tänker för dig själv: ”Detta vore ett bra tillfälle att pröva på snabbkassan”. Du lyckas hitta en station som är ledig och skyndar dig dit. Du skannar varorna, men precis när du ska betala så dyker ett meddelande upp på skärmen ”Avstämning”: ”Varför händer sånt här alltid mig?”. Självskanningskassan är obemannad och du tvingas vänta tills personalen kommer tillbaka. Det tar flera minuter innan kassörskan är på plats och det visar sig att hon är ny på jobbet och verkar ha problem med att skanna in en vara: ”Typiskt…”. Det slutar med att du inte hinner äta lunchen som du köpte och får skynda dig hungrig och irriterad till mötet.

Vad är berättelser?

När vi tänker på det tidigare exemplet så kan vi nog alla hålla med om att vi har varit med om något liknande i vår vardag. Dessa typer av händelser upplever vi frekvent och vi är mer eller mindre uppmärksamma på att de sker. För att tydliggöra, så skulle vi kunna klassificera en sådan händelse som en traumatisk händelse, något som skedde i samband med negativa känslor: som ilska, ledsamhet, rädsla, m.m. Traumatiska händelser, vare sig de är subtila eller intensiva så har de effekt på oss som vi kanske inte alltid uppmärksammar. I samband med dessa skapar vi oss ofta en egen tolkning på hur saker och ting ”utspelade sig” när vi upplevde dem — vi berättar en berättelse om händelsen för oss själva som kanske inte stämmer överens med verkligheten.

’Berättelser’ är i grunden historier som vi berättar för oss själva om händelser, och ett sätt att förstå, beskriva eller förklara upplevelser.

Genom dessa berättelser så övertalar vi oss själva och andra om hur vi är som personer, vad vi värdesätter, hur vi ska reagera i olika situationer, hur andra människor och objekt är, hur olika miljöer är, hur vi väljer att minnas händelser och deras sekvenser (mnemonik) och hur vi kan förlänga dessa uppfattningar in i framtiden (förväntningar). Detta kan allt ses som berättelser och sker ofta helt automatiskt och utanför vår medvetenhet.

Likt en dator som har både hårdvara och mjukvara, så kan vi se dessa berättelser som en mjukvara som installeras dagen vi börjar varsebli världen. Till en början tar dessa berättelser plats i form av enklare associationer, kopplade till bilder och förnimmelser, som vi kommer ihåg då händelserna tog plats. Vi utvecklar senare ett lingvistiskt sätt att uttrycka dessa berättelser då vi lär oss ett språk och med de tankar som medkommer.

Olika typer av berättelser

En del berättelser är vanliga och riktar sig verkligen till enkla uppgifter, som hur man knyter skorna eller hur man brer en frukostmacka. Dessa berättelser hjälper oss att navigera genom våra liv och i vår vardag.

Som exempel, när vi kommer fram för att betala i mataffären och en ny kassa öppnas och det är en annan person som står precis framför oss i kön, men som inte har sett den nya kassan än. Så väljer vi förmodligen inte i detta sammanhanget att springa till den nya kassan för att ta platsen. Just därför att det är oartigt och finns en risk att skapa en konflikt. ”Det är oartigt och riskabelt att tränga sig före” är en berättelse som vi säger till oss själva i situationen. I de flesta fall fungerar berättelser till vår fördel så att vi vet hur vi ska förhålla oss till andra människor eller så att vi kommer ihåg vad vi ska köpa i affären utan att ha det nedskrivet på en lista, etc. Utan berättelser skulle det vara omöjligt att överleva, och vi skulle agera som ett nyfött barn.

Men det finns också andra typer av berättelser, negativa berättelser som formas i reaktion på traumatiska händelser. Dessa berättelser finns till som skyddsmekanismer som försöker hjälpa oss, genom att få oss att undvika ett återupplevande av tidigare trauman i framtiden. På grund av detta kan dessa berättelser också jobba mot oss. Lite som att en felskriven källkod i ett program tenderar att ge uppkomst till olika buggar, så börjar dessa berättelser att manipulera vårt beteende i situationer: ”Varför är jag så pinsam?" Tankar som dessa kan potentiellt begränsa oss under resten av våra liv, om vi tar de som en permanent sanning om oss själva. Och vi kan inte åtgärda dessa buggar förrän vi upptäcker dem.

Dessa negativa berättelser har utvecklats och bekräftats i reaktion till trauma och grundas i en rädsla i att antingen vara:
Dålig - att vara bristfällig: en självskuldsatt berättelse som kommer upp när vi tror att det är något fundamentalt fel på oss.

Osäker - att vara i fara: en självförsvarsmekanism vi använder för att skydda oss från någon eller något som vi tror är ute efter att skada oss.

Ensam - att vara isolerad: en enslig känsla som kommer när vi tror att ingen annan förstår oss i världen.

Dessa tre kategorier av allmänna berättelser klassificerar i stort sett varje historia som vi skulle kunna berätta för oss själva som en reaktion till trauma i grunden.

Mötet med den gamla bekanta på gatan
Han tittade förbryllat på mig → ”Jag måste ha sagt något konstigt och nu dömmer han mig” → ”Detta händer alltid mig, jag lyckas aldrig hitta rätt ord i sociala situationer” → ”Varför ska jag vara så pinsam, jag kan inte ens prata med folk!”(Jag är dålig) →  ”Jag borde avsluta konversationen snabbt, annars ser han att jag rodnar och tycker att jag är knäpp”  → ”Hur ska jag ta mig ur det här utan att det blir ännu värre!?”(Jag är osäker) → ”Jag ska nog säga hej då, innan jag säger något mer dumt” → ”Nästa gång borde jag inte försöka mig på att vara trevlig, det blir alltid fel” → ”Jag borde nog ha låtsas att jag inte såg honom istället. Det är nog bäst att jag undviker sådana situationer i framtiden, eftersom jag bara krånglar till det ändå.” (Jag är ensam)

Kvinnan i det här exemplet ovan härleder förmodligen allt detta väldigt snabbt i sitt huvud, kanske tänkte hon några av dessa sakerna eller så sköttes det mesta under ”ytan”, i hennes undermedvetna. Men så småningom så slutar kvinnan att tänka på händelsen, den har blivit tolkad och körs nu som ny mjukvara. Nästa gång hon försätts i en liknande situation så startar programmet igen, som på autopilot och hon reagerar på samma sätt som när hon senast upplevde situationen. Programmet körs gång på gång och bekräftas efter att hon gör samma ”misstag”, varpå det nu blir ett ingrott beteende hos henne — en permanent sanning som hon väljer att tro på.

Vi tar oss omedvetna fram genom den här sörjan av automatiska tankar som leder till automatiska handlingar. Negativa reaktioner som främjas i vissa typer av situationer blir med tiden ett för oss normaliserat sätt att reagera på. Till slut läggs de i bakgrunden i vårt undermedvetna och körs som installerade program på en dator, vilka går igång automatisk nästa gång vi försätter oss i en liknande situation. De bidrar till känslomässiga reaktioner som ilska, sorg, rädsla och mera. Vi börjar tappa kontrollen över våra känslor och undrar varför vi blir så känslomässiga och reaktiva.

Det är naturligt för oss människor att komma in i den här cykeln och dessutom väldigt enkelt, när vi inte har några verktyg att bearbeta dessa händelser med. Det lärs inte ut i dagens samhälle - vår skolgång och uppväxt är riktad mot inlärning av koncept och principer, men sällan sådana där vi faktiskt riktar uppmärksamheten mot oss själva och våra inre processer. I slutänden kan vi ha med oss berättelser redan från barnsben, som påverkar oss i hur vi nu lever och kanske begränsar oss även som vuxna.

Teoretiskt sätt bör det vara lätt att identifiera dessa negativa berättelser. Men i verkligheten så går de flesta igenom sin vardag utan att ens lägga märke till dessa berättelser.

Hur kan vi förändra dessa mönster?

Jo, likt det första steget i all form av förändring, så behöver vi i första hand bli medvetna om att dessa berättelser existerar.

Vi kan skapa oss medvetenhet om dessa mönster genom att observera våra egna mentala och emotionella processer, d.v.s våra tankar, känslor och de beteenden som grundas i dessa. Denna form av själviakttagelse kallas introspektion, där vi väljer att observera oss själva, avsiktligt.

Introspektion är en färdighet och precis som fysiska färdigheter kan man progressivt bli bättre på dem över tiden, genom ett regelbundet utövande. Vi kan alltså utveckla vår förmåga i att se reaktiva mönster för vad de är, alltså tolkningar och inte verklighet. På så vis skapar detta ett utrymme för oss att agera på ett nytt sätt i vår vardag, där vi lär oss att se de valmöjligheter som finns bortom det reaktiva, bortom berättelserna.

Då det kan vara en ganska stor utmaning att bara sätta sig ner, sluta ögonen och observera dessa berättelser, eller ännu svårare att märka dem i realtid. Så kan det underlätta att ha ett ramverk för hur denna själviakttagelse ska gå till väga och detta är just vad läran ’Narrative Excavation’(Berättelse Utgrävning) erbjuder.

Vad är Narrative Excavation?

En vanlig uppfattning kan vara att introspektivt utövande eller själviaktaggelse, är något ganska dunkelt/svårt att ta på. Kanske lägger man det i boxen som tillhör religiösa eller andliga läror. Saker som är grundade i tro, riter och traditioner.

För att tydliggöra så är inte detta vad denna lära handlar om, utan denna lära erbjuder utveckling genom progressiv träning. Utövandet är inte knutet till andlighet, religon eller taget från självhjälpsböcker. Narrative Excavation är förankrat i logik och hur vi som människor härleder saker när vi resonerar i vår dagliga monolog och i interaktion med andra — på sättet vi resonerar genom berättelser.

Denna lära försöker systematisk frilägga och hjälpa folk att förstå de negativa historierna som de berättar för sig själva och har burit med sig i sitt bagage sedan flera år tillbaka — berättelser som har utvecklats och bekräftats i reaktion till trauman.

På samma sätt som en arkeologisk utgrävning blir svår när man inte har en process för var man ska leta och enbart får använda händerna för att gräva, så försöker Narrative Excavation att bistå utövaren med ett ramverk samt verktyg för hur och var denna utgrävning ner i det mentala ska genomföras. Dessa verktyg kan till exempel vara olika språkliga-, emotionella- och beteendemässiga indikatorer, som ger utövaren möjligheten att särskilja mellan vad som är ett faktiskt händelseförlopp, kontra berättelser om situationen.

Genom att skifta vårt perspektiv med hjälp av medvetenhet om de berättelser som vi berättar för oss själva och som formar oss på daglig basis. Kan vi skapa utrymme och mer direkt komma åt mekanismen bakom våra reaktioner för att se att vi inte längre nödvändigtvis är bundna till att vara passiva agenter i vår upplevelse. Utan att vi har ett val, och vi kan aktivt navigera oss framåt genom att ta beslut som är i linje med det vi högst värdesätter och så vi vill agera, från dag till dag.